The Story Of A Young Photografer

Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. Bortsett från matteläxan. Min kusin (som har varit en av mina absoluta största inspirationskällor) kommer förmodligen lägga av med fotografering. jag får helt enkelt leva vidare på egen hand. Det finns många väldigt duktiga fotografer ute i världen. Men hon var den ända jag kunde diskutera med på samma nivå. Hon är ett halvår äldre och hade fotat några år tidigare än mig. Tydligen lärde jag mig väldigt snabbt, för nu är vi ungefär lika duktiga. Jag har andra släktingar som fotar med men alla är vuxna och ingen fotar lika intensivt som jag.

Jag föddes i Borås år 2000. Vi bodde då tre personer i en lägenhet på Norrmalm. Det fanns ett dagis i närheten som jag gick på, många lekplatser, en liten mataffär, nära till sjön och djurpark. Ett väldigt bra ställe att bo på som barn (tror jag). Jag var som dom flesta barn i den åldern, hängde upp mig på småsaker, tyckte om korvstroganof och gillade att rulla nerför sluttningar. Men, jag var väldigt väldigt blyg, och nästan lite rädd för folk. Det skulle även bli problem när jag senare flyttade och började skolan. 2003 föddes min första bror. Jag minns inte att vi bråkade så mycket (vilket vi säkert gjorde).

2006 flyttade vi till Fristad och jag skulle börja skolan. Vi kan inte säga att det gick så bra i början. Jag var helt tyst och bar runt på en liten gosedjurspanda hela tiden. När jag inte förstod vad dom menade med uppgifterna började jag ofta gråta. Jag minns en gång vi skulle skriva något så enkelt som vad vi hade gjort i helgen. Alltså dagbok. Men jag hade aldrig skrivit dagbok, och mamma eller pappa gjorde inte det heller. Dom hade inte berättat något om dagböcker. Alltså hade jag ingen erfarenhet av dagboksskrivande. jag fick lätt panik och började gråta. Men efter några veckor gick det bra igen.
Jag pratade inte med någon och var kraftigt deprimerad när föräldrarna hade lämnat mig. Men det löst sig även det när jag suttit i möte med alla.

Nån gång under hösten mötte jag Olle. Eller mötte är väll fel ord, egentligen hade vi gått i samma klass hela våran skolgång. Men vi upptäckte att vi hade något gemensamt, vi båda älskade lego. och speciellt en serie som hette Exo force. Tror dessvärre att den inte finns kvar. Vi började prata. Och leka. Vi stampade ofta omkring i djupa vattenpölar som tunga robotar. Ganska snart var jag bjuden till hans födelsedagskalas. Inte förvånande nog var jag ganska nervös för alla människor. Men även det gick bra.

På min farfars 70-års kalas tog min farbror en bild på två hundar som medverkade. Självklart ville dom inte samarbeta och tittade åt varsitt håll. Men jag blev så förundrad över vart fokusen låg, dom skarpa hundarna i mitten och gult sommarljus. Men sen tänkte jag inte mer på det. Ytterligare några år senare hade min kusin börjat fota med en liten pocketkamera som hon lånade av sin mamma. Jag tyckte det verkade kul och fick testa lite ibland (observera att detta var på sommarlovet). Det slutade med att jag följde efter henne överallt, vilket min bror också gjorde. När vi sedan åkte hem igen hade jag fastnat för det tillräckligt för att prova själv, och som tur var hade mina mamma också en pocketkamera. Jag lånade den och tränade och tränade. En dag gick jag ut klockan 7 på morgonen för att fota några djur. Egentligen var kameran för långsam för att det skulle gå så bra och jag var väll lite för optimistisk. I slutet var jag så trött att jag satte mig ner på en bänk som stod mitt ute i ingenstans. Jag satt så stilla att det plötsligt satt en hare två meter ifrån mig. Först blev jag väldigt förvånad och lite rädd, så jag tog upp kameran långsamt. Precis när jag skulle starta den sprang den såklart iväg, men jag var väldigt glad och uppspelt resten av dagen men också stolt för att jag hade tagit allt ansvar själv.

Såhär fortsatte det ett tag. Det blev inte så mycket större förändringar på ett tag, bortsett från att jag blev bättre, fick upp ögonen för gråskala och började även använda GIMP (från Picasa) senare. Man skulle kunna säga att jag var lite speciell i den åldern. Jag har egentligen bara en riktigt bra vän, som har funnits i halva mitt liv. Vi är väldigt tighta, men just där fick just då fick vi en krasch. Det berodde på att jag började på fritids varje morgon och eftermiddag, och på rasterna spelade han fotboll. Vi sågs inte mycket, vilket såklart gjorde mig orolig hur det skulle gå för oss. Skulle det sluta här?

Som tur var slutade jag på fritids när vi började femman. Han ägnade inte så mycket tid till fotbollen heller som tur var och vi kunde börja bygga upp allt igen. Nu är vi där vi är. Två i princip oskiljaktiga individer.

Precis i början på sommarlovet 2012 gick affärskedjan Expert i konkurs. Dom sålde ut allt väldigt billigt, till min stora glädje även systemkameror. Pappa kom hem en dag (överenskommet) med en Canon Eos 1100D, som jag hade önskat, sparat, och drömt om länge. Jag fotade nu mer än nånsin. Jag släppte nästan inte kameran en sekund. Sen gick det i vågor hur mycket jag fotade. Det berodde mest på väder och humör.

Snart börjar jag högstadiet, och hoppas då att jag fortsätter fota, resten av livet.